Vad tyckte pressen om "Seppan"?

Uteslutande lovord föranledde denna TV-serie från 1986,
som klipptes om till långfilm och biografvisades året efter.
Alla kritiker var överens om att Agneta Fagerström-Olsson
hittat en äkta, osentimental ton i sin uppenbart
självbiografiska barndomsskildring. Barnskådespelarna
hyllades för sitt inlevelsefulla spel, som särskilt framträdde
i närbild. De enda invändningarna var att tempot möjligen
var för långsamt, åtminstone för biografvisning.
Jacob Branting, AB: "Påståendet att film är bäst på bio
är ingalunda någon självklarhet, men när nu Seppan
föreligger för biografdukarna är jag benägen att hålla med.
Det finns en liten risk med att berättartempot har denna
kärleksfulla långsamhet 120 minuter i sträck. Men den
balanseras mer än väl av hur fenomenalt dessa
barnskådespelare låter sina ansikten i närbild bli scener,
där livets gång noteras utan pålagd hinna av moralism;
klarögt, nyfiket. Det är inte ofta man ser en film så fri från
sentimentalitet, och ändå så varsam om sina människor
och så ömsint mot sin miljö. Att säga att den handlar om
sexuellt uppvaknande och socialt medvetande vore ju inte
fel, men otillräckligt. Den har kvaliteter nog för att kunna
sägas handla om att finnas till."
Bernt Eklund, Expr: "En viss typ av TV-film går inte på
bio. Den arbetar med ett slags förgrovat bildspråk, extrema
närbilder och genomförd övertydlighet. Egentligen
fungerar stilen inte i TV heller. Seppan är inte en TV-film
av den sorten. Den har ett långt mer sofistikerat bildspråk.
Den använder sina mirakulösa barnskådespelare på ett
mycket nyansrikare sätt. När jag nu för första gången ser
den i stort format kommer jag att tänka på en film som
Agneta Fagerström-Olsson var inblandad i för tio år sedan
- den gången som skådespelerska. Filmen hette Slumrande
toner och gjordes av Johan Bergenstråhle och var till
innehållet i alla meningar olik Seppan. Men den kröp lika
nära inpå sina människor, gjorde åskådaren delaktig på
samma sätt.
För det är ju miraklet med Seppan att när man ser
barnen och deras liv och död i bruksmiljön i Tullinge, så
känner man igen sig. Det var så det var. Även om det bara
fanns något enda finskt invandrarbarn i ens skola eller om
man aldrig behövde diskutera Guds existens därför att
någon kompis dött. Eller om egentligen det mesta såg
annorlunda ut och de händelser som hände alltid var andra
händelser. Ändå är det samma sak - stämningarna, det
osentimentala sökandet efter nycklarna till vuxenheten och
livet. Det gick fram i TV - det känns tydligt på bio."
Elisabeth Sörenson, SvD: "I förgrunden finns barnen -
och de ger anledning till att travestera Hjalmar Söderberg:
att vara barn var för djävligt. Ibland kan man tycka det är
underligt att barn överlever med själen i behåll - om än
ofta sargad. En inte ringa del av såren tillfogar de
varandra. Agneta Fagerström-Olsson döljer inte sådana
sanningar, vilket inte betyder att hon svartmålar. Hon
levandegör sitt minnes bilder och de rymmer alla sorts
känslor. Genom den brokigt internationella värld hon
skildrar går också breda stråk av humor - och strimmor av
kärlek på olika plan. Seppan är en känsligt genomförd
filmisk berättelse med väl beräknade avvägningar mellan
tystnader och alldeles naturliga repliker, mellan
uttrycksfulla närbilder och tillvaratagna långa linjer i
slättlandskapet.
Den har några dramatiskt starka scener, men det som
dröjer sig kvar är kanske ändå de stillsammare, mer
inåtvända sekvenserna, som då en liten flicka förgäves
försöker få igång ett samtal med sin mamma som är mer
intresserad av att prova klänningar och avfärdar varje
spelöppning. Filmen kommer sina medmänniskor så nära i
sådana ögonblick. Tilläggas skall att Agneta Fagerström-
Olsson respekterar även sin publik: hon lämnar alltid
något åt åskådaren att fylla i. Man får vara med."

Tillbaka