Vad tyckte pressen om "Räven"?

Clas Lindbergs film underkastades en fullkomlig
avrättning i huvudstadspressen, även om man också på
sina håll observerade regissörens bildmässiga begåvning
och, dessutom, gav producenten hans beskärda del av
ansvaret för misslyckandet.
Hanserik Hjertén, DN: "I Räven klaffar ingenting därför
att Lindberg inte har det handlag som behövs för att
berätta en rysansvärd historia med små medel. Tafatta
skrämskott, valhänta detaljer, klumpiga repliker och ett
hafsigt agerande har ersatt det strama och fyndiga
berättande som möjligen kunde ha fått storyn på fötter.
Möjligen, alltså, eftersom glesbygdshistorien om den
förrymde pyromanen och flickan som vill rädda honom är
överkonstruerad och svårbemästrad. Att det är osannolikt
att en nyexaminerad regielev från Dramatiska institutet
klarar den borde man nog insett.
Räven blixtbelyser ännu en gång problemet med
nyrekryteringen i svensk film. Nyss var det katastrofen
med Den frusna leoparden, lite tidigare fallet med den
misshushållade Jonas Frick.
Allt är ju inte misslyckanden, bevars. Men
klavertrampen som emellanåt görs är så grova att man
undrar om folk i den omstruktuerade filmbranschen börjat
tappa vissa elementära förmågor - förmågan att läsa
manus."
Anders Ahlberg, Expr: "Clas Lindberg behärskar
filmtekniken men inte berättarkonsten. Kameraarbetet är
stundtals utomordentligt, ljussättningen avancerad och
klippningen bra. Men berättelsen saknar logik, spänning
och tempo. Effekterna: biljakter, dödsskjutningar, bränder
och sprängningar är töntiga och helt onödiga för
berättelsen. Och dialogen... Redan de första replikerna är
bedrövliga, resten är rena pekoralet.
Skådespelarna, framför allt Lickå Sjöman och Göran
Dyrssen, har inte en chans att öka filmens trovärdighet
med sitt spel. Rollerna är för omöjliga. (-)
Det finns ett slags förakt mot thrillern, mot action och
den hårdkokta berättarstilen i Clas Lindbergs uppsåt. Han
har velat göra något mer än de vanliga filmerna i genren,
han har velat väva in bildpoesi, ett komplicerat
psykologiskt drama, samhällskritik och naturlyrik.
Resultatet har blivit en Chandler-historia i Slas-miljö med
Kronblom-repliker.
Nu hoppas jag ändå att Räven inte ska göra det omöjligt
för Clas Lindberg att göra fler långfilmer. Producenterna
har minst lika stort ansvar som han för resultatet. En
debutant behöver givetvis mer stöd än andra. Och Clas
Lindberg visar att han är en begåvning med kameran."
Björn Samuelsson, AB: "Men filmens ärende är
chockeffektens och ingenting annat. Historien är en
förevändning för actiondramaturgi och spänningsskapande
filmklichéer, en masse och i största allmänhet. Det är
symptomatiskt, att när polishelikoptrarna dundrat färdigt
över det ensliga huset i storskogen där alltihop utspelas
och vi har sett tillräckligt många dramatiska bilder på den
rekorderliga Monica, tagna genom kikarsiktet på ett
jaktgevär, så måste regissören tillgripa sjok av förklarande
dialog för att över huvud taget få det hela att gå ihop. Det
är hjärtinnerligen tröttsamt alltsammans.
Man får hoppas att regissören endast är ett offer för sin
egen dramaturgi. Alternativet, att filmen skulle laborera
med trovärdighet i någon som helst psykologisk mening,
öppnar för alltför motbjudande tolkningsalternativ.
Uppenbarligen är Clas Lindberg ändå en regissör med
bildaptit. Uppenbarligen behöver han en bättre
manusförfattare än sig själv."
Hans Schiller, SvD: "Räven är så illa berättad att det är
svårt att säga vad den egentligen vill. Förmodligen är det
ett försök i genren psykologiska thrillers, underavdelning
kinesiska askar. Man skall alltså undan för undan upptäcka
mer och mer tills sanningen är avslöjad. Problemet med en
sådan metod är att den kräver antingen begåvning eller
rutin men helst såväl begåvning som rutin. Att döma av
Räven så saknar dess regissör Clas Lindberg bådadera eller
också är det helt enkelt så att han efter genomgången
filmskola släppts fram för snabbt av omdömeslösa
produktionsansvariga. Hur som helst så markerar allt detta
var svensk films problem i dag ligger.
Eftersom vi skall börja någonstans så låt oss inleda med
skådespelarinstruktionen. Den finns inte. Eller också så
har aktörerna förstått lika litet som så småningom
åskådarna. Replikerna är i bästa fall upplästa, i sämsta fall
illa presenterade anföranden som skall tala om för
betraktaren vad bilderna inte lyckats med. Därmed är vi
framme vid kameraarbetet.
Det finns få vinklar som inte Lindberg hinner få med i
sin film. Men ingen av dem verkar vald med annan tanke
än den ytliga effektens. För att skapa spänning låter
regissören till exempel handkameran följa vissa personer
på ett hotfullt sätt bakifrån eller från sidan genom
busksnår. Det är estetiskt sett starka uttryck som kräver en
stark innebörd för att inte bli ytligt effektsökeri.
Med sina kinesiska askar, sin bristfälliga
skådespelarinstruktion och pretentiösa inställning till
filmen som konstnärlig uttrycksform blir Räven tyvärr ett
av alltför många exempel under senare år på att det måste
finnas grundläggande fel i såväl vår filmskoleutbildning
som inom vår produktions- och distributionssektor. För att
anknyta till det sista ledet så borde en film som Räven inte
ha fått nå en offentlig biografsalong."
Keith Keller, Variety, tyckte sig i Lindberg se en
"filmisk begåvning" trots Rävens "oavsiktligt komiska
dialog". Han svarar för ett "skickligt kameraarbete" och
"fyndiga kompositioner. Skådespelarna agerar enligt
protokollet och klippningen är koncis och rakt på sak. Med
en strängare producent och ett omarbetat manus hade
Lindbergs humor och kalla kårar fungerat. Som det nu är
lägger sig dialogen och manuset som en våt filt över
berättelsens låga."

Tilllbaka