Vad tyckte pressen om "Good Night Irene"?

Kritikerna tyckte att Stellan Olsson hittat på en hygglig
skröna men var tveksamma inför utförandet som film.
Bo Ludvigsson, SvD: "När man bläddrar i minnets
album vävs barndomens människor in i myter; då
förenklades - och förstorades - de vuxnas besynnerliga
beteenden för att det barnet egentligen inte fick se och höra
skulle bli någorlunda begripligt. Skall minnesbilderna
efteråt få betydelse för andra måste myterna göras
allmängiltiga. (-)
Stellan Olsson är naturligtvis medveten om problemet
men bemästrar det inte. Däremot lyckas han återskapa
stämningar från Sveriges landsbygd före rekordåren. (-)
Stellan Olsson vill så gärna berätta en god historia men
överskattar materialet, som ger ett obearbetat intryck, och
tänjer ut det till nästan två timmar. Det är en dryg
halvtimme för mycket.
Redan har vi de senaste åren sett för många svenska
barndomsskildringar på film: Min store tjocke far,
Söndagsbarn, Kådisbellan och Morfars resa. Och nu den
här. Bo Widerberg planerar ytterligare en, liksom Mats
Arehn. När ska svenska filmare sluta gå i barndom? Är
samtiden så obehaglig att de inte orkar hjälpa oss att se och
tolka den?"
Helena Lindblad, DN: "Stellan Olssons idylliska skröna
med sorgkanter har fått ett konturskarpt hölje med hjälp av
det följsamma fotot och de utmejslade rollkaraktärerna.
Innehållet är desto lösligare. Berättelsen vacklar fram och
tillbaka och kan inte bestämma sig för vad den vill säga.
De intentioner om att förena poesi och realism som man
anar hos Stellan Olsson når inte riktigt ända fram."
Jens Peterson, AB: "[Stellan Olsson] befolkar det lilla
samhället med så många färgstarka figurer och historier att
de skuggar varandra. Lite rensning bland de effektfulla
blomstren hade behövts. (-)
Det är välspelat och roligt, med i synnerhet fina
skildringar av första mötet med motsatta könet. Den 14-
årige pojken är märkligt oförstående om allt som händer,
något som sätter spår i den vuxne mannens oförmåga till
kontakt.
En oskuldsfull barnvärld ställs mot vuxna
konspirationer, och till slut får alla betala priset.
Rolig och vemodig, om än något vildvuxen."
Annika Gustafsson, SDS: Det finns mycket att glädjas åt
i Stellan Olssons omväxlande mustiga, omväxlande lyriska
och hela tiden insiktsfulla barndomsminnen från ett litet
skånskt järnvägssamhälle på 50-talet. En rad skådespelare,
välkända och folkkära (-) tycks samtliga njuta av historien
och sina gestalter även då de tar fram tragiken och smärtan
vilken finns hos nästan dem alla. (-)
Men man kan också rikta invändningar mot Good Night
Irene. Det är som om Stellan Olsson inte förmått smälta
samman alla de olika beståndsdelarna till en genomarbetad
helhet. I början av filmen märks ett olyckligt drag åt
buskishållet vilket senare tonas ned. Filmen hade behövt
en längre sträcka fram till premiären. det gäller också valet
av de unga skådespelarna. Måhända en känslig
invändning, men stundtals låter deras dialog inte naturlig."
Sverker Andréasson, GP: "Regissören verkar ibland ha
svårt att bestämma vad han vill betona i allt detta. Han
följer flera spår samtidigt. Ibland blir de stickspår som
försvinner: vad blev det av Johannes Brosts tigertämjare?
Men den spirande erotiken mellan pojken (Christian
Görtz) och Maria (Cim Meggerle) är ljuvligt skildrad.
Stellan Olsson har förmågan att i bild frammana en
upptäckandets glädje, att minnas så att även vi minns. (-)
Efterhand känner jag mig innesluten i berättelsens
atmosfär. Det är inte filmens otydligheter och
otympligheter som står fram utan Stellan Olssons sätt att
se på sina människor - varmt och sorgset, avslöjande men
aldrig utlämnande."
Sven E Olsson, Arbetet: "Den svajar mellan olika stil-
och humörsorter, utan att jag begriper vad som motiverat
dem. Till synes viktiga personer fladdrar in och ut i
minnesbilderna, utan att deras undertexter blir uttalade
eller utforskade. Dialogen är alltför ofta ohörbar, medan
många tillåts spela över på annat sätt. Storyn saknar både
sammanhang och poäng. I en ideologisk demaskeringsscen
- med en naziflagga från en föräldrakällare - måste Stellan
Olsson rentav tillgripa nödlösningen med att låta Mannen
tolka det som Olsson inte mäktat hitta bilder för.
Titeln låter därför, dessvärre, som en självuppfyllande
profetia."

Tillbaka